anska motståndsrörelsen trodde att svenskan Jane Horney var en angivare som arbetade för tyskarna.
Hon mördades när hon skulle ta sig till Danmark i hopp om att kunna rentvå sitt namn.
Hon trodde att mördarna var hennes vänner.
Kroppen dumpades i Öresund och har aldrig återfunnits.

Än i dag vet ingen säkert vad som hände med ”Sveriges Mata Hari”.

Jane Horney var 26 år när hon försvann.

Hon var vacker, äventyrlig och synnerligen levnadsglad. Och redan något av en kändis.

Jane Horney som hade en svensk far och en dansk mor levde på intet sätt upp till de normer som gällde för de flickor och unga kvinnor som levde på 1930 och 40-talen.

Hon skaffade sig motorcykel och körde från Stockholm till Köpenhamn när hon var 16. När hon var 18 skaffade hon sig en gammal Ford för sina sparpengar.

1938, när hon var 19 år åkte hon till Grönland för att i gammal nordisk polarforskartradition leva med urbefolkningen uppe på istundran. Hon betalade för resan genom att jobba som städerska på båten dit och var borta i tio månader. Bodde i igloos, körde hundspann och paddlade kajak. Jane Horney var ingen vanlig dussinturist.

När hon kom tillbala till Stockholm gick hon upp på Stockholms Tidningens redaktion och erbjöd sig att skriva en artikelserie om sina äventyr.

Herje Granberg, redaktör för tidningens söndagsbilaga blev förtjust över förslaget.

Men han blev ännu mer förtjust i den 15 år yngre Jane Horney.

De blev blixtförälskade i varandra och bara efter några månader gifte sig den unga äventyrerskan med den mogne redaktören.

De blir ett välkänt par i Stockholms innekretsar, hänger på Konstnärsbaren, Operakällaren, Riche och umgås med den tidens svenska kändisar.

Jane fortsätter sitt äventyrliga liv och börjar ta flyglektioner. Men när kriget bryter ut så måste hon sluta med flygandet eftersom bränsletilldelningen till privatflygarna drogs in.

1941, när allt såg ut att gå Tysklands väg fick Herje Granberg ett nytt toppjobb. Han blev Tysklandskorrespondent på Aftonbladet, en på den tiden mycket tyskvänlig tidning.

Jane följde med och charmade genast sina nya bekanta i Berlin.

Hon hade en enastående social förmåga och stortrivdes med livet som korrespondenthustru.

Hemmet på Bayrische Strasse 9 blev något av en internationell tummelplats och där flockades förutom den internationella presskåren förstås också höjdare inom nazistpartiet. Underligt vore det ju annars eftersom tyskarna hade allt intresse i världen av att få ut sin version av den nazistiska drömtillvaron även i svensk press.

Jane raggade nyheter åt Herje. Och hon slet hårt:
– Vårt liv är mycket ansträngande, eftersom mitt arbete var att skaffa nyheter till min makes tidning…
– I vårt hem infann sig en del högt placerade nazister, och vissa dagar var huset fullt, har hon skrivit.
– På grund av kriget var det svårt att skaffa mat och dryck till alla dessa människor, men jag hade goda kontakter på svarta börsen och klarade det. Även om det var dyrt.

Äktenskapet höll fram till 1943 och Jane lämnade Berlin och flyttade till Köpenhamn där hon fick jobb på Skandinavisk Telegrambureau i Köpenhamn.

Många har antytt att det var Jane Horneys frigjorda levnadsvanor som orsakade skilsmässan. Efter kriget beskrev åtskilliga henne som en ”erotoman”.

Herje Granberg själv, som såg till att hon fick ett underhåll på 350 kronor i månaden – som för övrigt utbetalades via Aftonbladet – gick aldrig in på några detaljer utan nöjde sig med att förklara att hans unga hustru ”inte passade in i tidens moralmönster”.

Chefen på Skandinavisk Telegrambureau hette Ernst Gilbert, som framförallt var underrättelseofficer och en av amiral Wilhelm Canaris, chef för tyska kontraspionagets, närmaste män.

Detta hade den danska motståndsrörelsen naturligtvis full koll på. Och alla som hade det minsta med tyskarna att göra betraktades med misstro.

Det gällde förstås också Jane Horney.

Men även tyskarna har ögonen på henne. Hon reser mycket och bara under 1943 noterar de tyska gränsvakterna att hon har åkt mellan Berlin och Stockholm via Köpenhamn tretton gånger.

Den 23 december 1942 åkte hon från Helsingør i Danmark till Stockholm för att fira jul. Fast redan på julafton var hon tillbaka, på väg till Köpenhamn.

Sånt onormalt resebeteende var som gjort för att väcka uppmärksamhet – och misstänksamhet. Så tyskarna börjar att skugga henne.

1943, året för skilsmässan, har det börjat gå riktigt dåligt för Hitlers arméer.
Jane, som försöker lappa ihop äktenskapet, blir i det närmaste ivägkörd av Herje eftersom det börjar bli farligt att vistas i Berlin. Inte bara för henne utan för alla.

Hon hade kontakter med svenska Säpo, allierade underrättelsetjänstemän i Stockholm, danska motståndsmän och med tyskarna i Danmark.

På hösten 1943, strax efter att stora delar av den danska judiska befolkningen skickats iväg till de nazistiska dödslägren, träffar Jane Horney textilfabrikören och motståndsmannen Jörgen Winkel.

Mötet utvecklas snabbt till en ny passionshistoria. Men Jörgen Winkels kamrater i motståndsrörelsen De Frie Danske är inte alls glada över förbindelsen.

Jane Horney tar med sig post och annat till Sverige och hon och Jörgen Winkel inleder en intensiv brevväxlig. Som dock tar slut när Jörgen Winkel grips av Gestapo när han försöker ta sig över Öresund.

Jörgen Winkel interneras i det beryktade Horserødslägret, där tyskarna tillsammans med sina danska medlöpare misshandlar, torterar och mördar sina motståndare.

Jane Horney söker upp sin gamle chef Ernst Gilbert, han som hade arbetet på Skandinavisk Telegrambureau som täckmantel, och försöker få honom att hjälpa henne att få loss sin ”kusin” ur lägret.

Folk från motståndsrörelsen noterar besöket och missar heller inte hennes visit på Dagmarshus i Köpenhamn där Gestapo har sitt högkvarter.

Där träffar hon strax före jul en mycket obehaglig herre, Kriminalobersekretär Axel Feldmann.
Han får lyssna till samma historia. Oavsett om han tror på den eller inte så går han med på att hjälpa Jane Horney. Dock under förutsättning att hon går i säng med honom samt hostar upp 3 000 kronor, en smått ofantlig summa på den tiden.

Jane Horney lånar pengar av alla som hon kan, säljer sitt piano och det har antytts att hon också gick i säng med flera män för att få ihop pengarna.

Dagen före julafton 1943 får hon träffa Jörgen Winkel. En dansk quisling sitter med under hela mötet.
Men nu inträffar det märkliga att även Kriminalobersekretären själv, Axel Feldmann blir förälskad i den oemotståndliga Jane Horney. Han överöser henne med gåvor och blommor. Tills Ernst Gilbert och de andra nazihöjdarna i Köpenhamn får reda på det och Feldmann får knalltransport från Köpenhamn.

Jörgen Winkel blir till slut släppt och lyckas ta sig till Sverige. Trots att han varnades för att ha kontakt med henne av sina kamrater i motståndsrörelsen.
De fick några veckor av lycka i Härjedalsfjällen.

Men i juli varnas danskarna för ”spionen” Jane Horney i den illegala tidningen De Frie Danske som ges ut av motståndsrörelsen. Nedräkningen började.
Nu står Jane Horney under ständig observation.

Motståndsrörelsen ser till att både brittisk och svensk underrättelsetjänst får reda på misstankarna och på hösten 1944 tas hon in av Säpo i Stockholm efter mycket starka påtryckningar från Danmark.
Då har britterna redan sagt sitt till motståndskämparna i Danmark: ”Om ni anser henne farlig, röj undan henne”.

Efter 1943 har situationen i Danmark hårdnat betydligt, judarna har deporterats och 1944 avväpnas och interneras hela danska poliskåren.
Tyskarna styr via Gestapo och villiga samarbetsmän och tumskruvarna dras åt ännu mer.
Svenska Säpo sätter Jane Horney under hård press.

Men två veckors tuffa förhör ger ingenting. Jörgen Winkel, som tagit sin tillflykt till ön Ven i Öresund kallas upp till Stockholm och förhörs också. Men Säpo friar henne och hon släpps. Samma dag mördas Ernst Gilbert av motståndsrörelsen i Köpenhamn.
Fast danskarna misstänker henne fortfarande.

Säpo erbjuder för övrigt danskarna att internera Jane Horney tills kriget är över. De får det något överraskande svaret att det inte behövs – eftersom så många redan är ute efter att ta livet av henne.
Naturligtvis blir motståndsrörelsen också mer utsatt – och samtidigt mer misstänksam.

Vissa inom Säpo vill utnyttja Jane Horneys enastående förmåga att skapa kontakter mer. Inte minst den legendariske spionjägaren Otto Danielsson, mannen som långt senare satte dit landsförrädaren Stig Wennerström, flygöversten som sålde ut hela svenska försvaret till Sovjetunionen.
Otto Danielsson tyckte att Jane Horney var en kvinna av det rätta underättelsevirket:
”Några moraliska betänkligheter har hon inte om det gäller att ta förbindelse med olika agenter och det därvid fordras att hon måste spela förälskad. Genom sin äventyrliga och nyfikna samt även erotiska läggning har hon inga svårigheter att skaffa sig bekanta. Hon har stor intelligens och språkkännedom”, skrev han uppskattande i ett mycket internt PM.

Hon har redan gjort en del insatser för Säpo.

I maj 1944 rapporterade hon om de dansk-tyska rutterna över Öresund till Martin Lindquist, intendent vid säkerhetspolisen. Täcknamnet var det något genomskinliga ”Eskimå”.

Jane Horney var ingen storspion, snarare en slags kurir som bland annat förmedlade brev mellan Ernst Gilbert och Sovjets ambassadör i Stockholm, revolutionslegendaren Alexandra Kollontaj. Antagligen var det förhandlingsinviter som skulle mildra de kommade fredsvillkoren efter att det nu oundvikliga tyska nederlaget.

Ingenstans i världen fanns det så många spioner och agenter som i det neutrala Stockholm. Och den utåtriktade Jane Horney, med alla sina kontakter på alla sidor visste snart alldeles för mycket för att det skulle vara nyttigt för henne.

Strax efter Säpoförhören skickas Bent Faurschou-Hviid upp till Stockholm för att döda Jane Horney. Han har gått till den danska krigshistorien under namnet ”Flamman” och var den danska motståndsrörelsens mest bloddrypande torped. Han låg bakom många av de över 400 likvideringar som motståndsrörelsen utförde. Men Jane Horney ville han inte röra. Dels därför att hon befann sig i Sverige, dels därför att han tvivlade på att hon var skyldig.

Den 18 oktober tog han livet av sig i Köpenhamn just innan han – obeväpnad och med avskuren flyktväg – skulle gripas av tyskarna.
Men motståndsfolket i Danmark tvekade inte.
De kände till att en av Jane Horneys många kontakter i Stockholm var det tyska legationsrådet Heinz Thorner.
Det var inget Jane Horney mörkade. Tvärtom hade hon berättat för sina danska vänner at hon träffat honom regelbundet för att med hans hjälp få loss fängslade danskar.

Fast motståndsrörelsen var övertygad om att Jane Horney i själva verket var anställd av Gestapo.
Den 22 augusti 1944, alltså långt innan Säpo grep henne, väntade agenter från motståndsrörelsen i Stockholm.

Jane Horney satt på en bänk vid Karlaplan. Heinz Thorner stod vid tidningskiosken bredvid och låtsades som ingenting.
Så stannar en DKW från tyska legationen upp bredvid dem. De kliver snabbt in i bilen som försvinner mot Rindögatan 42 där tyska underrättelsetjänsten håller till.

Det uppenbarligen hemliga mötet såg onekligen mycket skumt ut. Och de smygtagna bilder som den danske fotografen lyckades ta underströk onekligen situationens fala intryck ytterligare.
Bilderna räckte, saken var klar. Nu kunde ingenting rädda henne längre.

Jane Horney vill rentvå sig från misstankarna. Och i januari 1945, bara några månader innan krigsslutet, kommer en grupp danskar upp till Stockholm för att träffa henne. Och för att försöka få henne att följa med till Köpenhamn.
När hon lämnar Stockholm den 17 januari för att ta kvällståget till Malmö är hennes avskedsord till familjen:
– Här går patrioten.

Tre motståndsmän följer med henne: ”Store-Björn” Geisler, ”Lille-Björn” Lyhne och Bodil Frederiksen.
De tar in på Grand Hotel i Malmö och äter middag. Då kommer hovmästaren fram till ”Store-Björn” och säger att han har telefon.
Antagligen var det då han fick den slutgiltiga ordern att ta livet av Jane Horney.
Hovmästaren sa senare att han trodde att ”Store-Björn” och Jane Horney var förlovade.

Nästa morgon väntar en bil utanför hotellet. Men när Lyhne och Geisler säger att de inte kommer att åka över till Danmark tillsammans med henne så bestämmer de sig för en avskedsmiddag på Hotel Savoy i Malmö.
Härifrån går uppgifterna isär om vad som hände.
Jane Horney hade utan större problem kunnat ta ordinarie färja över till Danmark.

I stället klev hon ombord på fiskebåten HG 2116 Tärnan som var registrerad i Helsingborg och ägdes av den danske fiskarprästen Edvard Lyse.

Enligt Aftonbladets Börje Heed som gjorde ett stort reportage om Jane Horney 1970 klev hon på båten i Limhamn. De allra flesta verkar dock mena att hon gav sig ut på sin sista resa från fiskehamnen i Höganäs.
Det var strax efter midnatt och vädret var uselt. Tärnan var fortfarande inne på svenskt territorialvatten.

Enligt Börje Heed så var skeppsradion påslagen och man lyssnade på de brittiska utsändningarna som skickade hemliga meddelanden till motståndsrörelserna i de ockuperade länderna. När radion spelade den till synes oskyldiga skivan ”Good Night Jane” visste bödlarna att det var dags.

”Lille-Björn” berättade senare att han var med ombord och att det var han som sköt henne med sin 7,65 millimeters Mauserpistol.
– Hon ställde sig med ryggen mot masten och hennes sista önskan var att få se mig i ögonen när hon dog.

”Lille-Björn” skröt för övrigt efter kriget med att han varit med om 53 likvidationer. 22 skulle han ha utfört utan hjälp.

En annan motståndsman, Hjalmar Ravnbo förklarade i sin tur att det var han och ingen annan som tog livet av Jane Horney. Han hade fått överta den döde torpeden ”Flammans” 9 millimeters Colt och skjutit Jane Horney två gånger i nacken.

Han berättar att Bodil Fredriksen, som också sägs ha åkt över med ordinarie färjan till Danmark och utgett sig för att vara Jane Horney också var med ombord på Tärnan.

Hon ska ha blivit mycket chockad över likvideringen som hon inte hade haft en aning om.

Jane Horneys kropp virades in med kedjor och sänktes enligt en uppgift.
En annan säger att mördarna fäste tyngder vid hennes fötter och sänkte henne på det viset.

Mordet, eller snarare det gåtfulla försvinnandet, blev en följetong i dansk och svensk press i många år.

1955 kunde Svensk Damtidning avslöja att mordet var ett simpelt svartsjukedrama: bägaren på en engelsk underrättelsemajor skulle ha runnit över sedan han fått reda på att Jane Horney haft ihop det med tysken Ernst Gilbert på Skandinavisk Telegrambureau.

Men enligt braskande rubriker i Aftonbladet i december 1956 dödades Jane Horney inte alls ombord på Tärnan.
Enligt Aftonbladet skulle en tysk källa ha berättat att Jane Horney, som gått under det tyska agentnamnet ”A 305” ha dräps av en dansk mordpatrull bestående av tio man i ett skogsparti utanför Helsingborg.

Sen har vi alla de som hävdar att hon inte dödades överhuvudtaget utan levde vidare under annat namn. I själva verket var det motståndskvinnan Bodil Fredriksen som dödades och att Jane Horney skulle ha smugglats till England och blivit brittisk spion under kalla kriget.

Att Bodil Frederiksen skulle ha mördats den där januarinatten 1945 förefaller dock en aning osannolikt eftersom fru Fredriksen dog 1963.

Enligt kalla krigetteorin skulle Jane Horney dött av hjärtattack den 3 april 2003.
Å andra sidan finns det folk som hävdar att Elvis också var vid liv vid den tiden.

Extramaterial

Tidningssidor: