Tjörnarp en bit utanför Höör i Skåne ligger ett av dem.
Ett av de läger där svenska myndigheter spärrade in flyktingar, kommunister, radikala socialdemokrater och andra subversiva under andra världskriget. Samt utlänningar.

Som så mycket annat som hände på den tiden är det också en del av vår historia som sopats under mattan.

Det finns mycket vi skäms för och inte vill tala om när det gäller Sverige och andra världskriget.

Sånt som samarbetspolitiken, sånt som de speciella judepassen – en svensk idé som gick ut på att vi uppmanade tyskarna att stämpla judarnas pass med ett stort ”J” så att tullarna vid gränsen skulle upptäcka dem och skicka tillbaka de ovälkomna folkelementen till Tyskland eftersom de inte var önskvärda här.
Och sånt som att vi mot god betalning lät tyska trupp- och vapentransporter gå genom Sverige till Norge där tyskarna förtryckte broderfolket.

Vi kanske inte hade något annat val. Åtminstone inte när det gällde transiteringstrafiken. Åratal av nedrustning gjorde att vi inte hade några fungerande motargument mot kraven från Berlin Vi var mycket nära det militära läge som kinesiske kommunistledaren Mao Zedong brukade tala om:”Ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans.”

Men vi hade som sagt kanske inget annat val om vi inte ville hamna i samma situation som norrmännen danskarna och alla andra.
Definitivt inget att skryta om.

Men det andra. Lägren som vi aldrig talar om och inte ens fick ett kommatecken i historieböckerna.
Lägren där vi spärrade in massor med människor, kommunister, flyktingar och ”psyksjuka erotomaner” på obestämd tid.
De fanns överallt i Sverige.
Något som på ett närmast otäckt sätt visas i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.

Som här i Tjörnarp i Skåne. Strax utanför byn ligger den gamla Bryggargården.
Hit skickade svenska myndigheter på Utlänningskommissionens order utländska kvinnliga flyktingar som lyckats rädda sig från vansinnet i Europa under krigets slutskede.
Många av kvinnorna hade överlevt koncentrationslägren och kommit hit med de vita bussarna. Bara för att spärras in igen – för att de var utlänningar och för att de var kvinnor.
Svenska läkare undersökte dem och kunde i många fall träffsäkert konstatera att vissa av dem var ”övererotiska”, ”karltokiga” och ”skamlösa”.
En del anklagades för att skrika fräckheter åt förbipasserande.
En del käftade dessutom emot lägerledningen och vakterna.

Pensionerade polismannen Karl Georg Andersson, 75, bodde alldeles intill stationen i Tjörnarp som fungerade som rastplats för den tyska transiteringstrafiken till och från Tyskland under kriget.
Han kommer ihåg lägret och att han och de andra smågrabbarna i byn smög sig dit ibland för att titta på utlänningarna.
– Men vi tyckte att det var mer spännande att spana på de tyska soldaterna nere vid stationen.

En av de mest kända bilderna från tysktransporterna i Sverige togs just vid stationen vid Tjörnarp.

Tidigare har man ansett att bilden visar hur en del av den tyska Engelbrechhtdivisionen, vaktade av svenska soldater, tar en paus någonstans i Sverige på sin resa upp till Nordnorge. Men i boken ”Tyskar och allierade i Sverige” slår forskaren Lars Gyllenhaal fast att bilden visar tyska soldater på väg hem efter kriget och att den togs på hösten 1945 i Tjörnarp.
Soldaterna på bilden kan mycket väl vara några av dem som Karl Georg Andersson och de andra pojkarna i byn spanade på.

Att kvinnorna skulle få någon form av hjälp för att bearbeta sina vidriga minnen och upplevelser var det aldrig något tal om.
Istället sysselsatte sig lägerledningen med att samla omdömen om de intagna i stil med att de var slöa och lata, fräcka och oanständiga.
Några av kvinnorna i Tjörnarp hade haft samröre med tyska soldater och att blanda dem med de som var traumatiserade av lägren var naturligtvis också upp åt väggarna. Motsättningarna blev mycket stora.

Ett stort staket restes runt huset och det fanns beväpnade vakter på plats.

Kvinnolägret var inte särskilt stort, det bodde inte mer än ett 60-tal kvinnor här innan det stängdes något år efter kriget.

– Men det pratades mycket om det många år efteråt, säger Karl Georg Andersson.

Vad det pratades om?
– En del handlade om att en del av kvinnorna hade ”avancerade vanor”, säger lokalhistorikern Hans Ivar Svensson.
– Många av pojkarna i byn var nyfikna och kom hit.

Innan kvinnorna kom till Bryggargården hade det varit ett hem för judiska pojkar som skickats till Sverige för att inte hamna i gaskamrarna.
– En av dem, Heinz hette han, var 17–18 år och hjälpte till hemma på gården, berättar Hans Ivar Svensson.

Som vanligt i såna här sammanhang förekom det rykten och vilda överdrifter.

Särskilt kvinnorna i byn var oroade för lägrets inflytande på de lokala ynglingarna och krävde att det skulle stängas. Det gjorde också kyrkoherde Göransson som skrev till Utlänningskommissionen och begärde att lägret skulle upphöra innan äktenskapen i byn gjorde det.

Men flera av kvinnorna fick nya liv med svenska män här i närheten.

Lägret i Tjörnarp var det enda renodlade kvinnolägret. Men det fanns läger överallt i Sverige. Tyskar som flytt undan nazismen och hade fräckheten att säga vad de tyckte om Hitlerregimen var ständigt i farozonen för att skickas i väg.

De svenska interneringslägren går naturligtvis på intet vis att jämföra med de bastioner av oförblommerad ondska som byggdes upp av nazisternas i Tyskland och i de ockuperade områdena, framförallt i Polen.

Men man ska ha väldigt klart för sig att de svenska hemmanassarna redan gjort upp listor på judar, kommunister och andra opålitliga element som skulle tas om när den efterlängtade dagen då tyskarna tog över Sverige kom.

Många kommunister fanns redan på plats i lägren och det var bara att hämta dem. Judarnas adresser var kända. Antinazisternas likaså.

Och lägren fanns där. De svenska quislingarna var bara alltför beredda och väntade ivrigt att hjälpa till med att samla in de oönskade och förpassa dem till lägren som redan fanns runt om i Sverige. Innan de skickades vidare till en säker död söderut. Det var precis vad som hade hände i Norge. Judarna skickades till läger som Grini innan de sändes vidare till Auschwitz.

De norska nazisterna var Hitlers villiga hjälptrupper. Det finns ingen anledning att tro att deras svenska meningsfränder skulle ha agerat annorlunda. De var visserligen inte så många, nazistiska partier fick aldrig mer än en handfull röster i de svenska valen. Rekordet 27 000 röster kom i kommunalvalen 1934.

Men fler skulle säkert, precis som i alla de andra ockuperade länderna ställa upp för sina nya herrar om omständigheterna skulle kräva det.

Förresten skulle det inte behövas så många. Ett fåtal beväpnade män med obegränsade våldsbefogenheter har ett enastående övertag mot skrämda och obeväpnade människor.

Blivande statsministern och tillika landsfadern Tage Erlander var en av de drivande bakom tillkomsten av lägren.
1937 blev han anställd som sakkunnig i Socialdepartementet och året därpå utsågs han till statssekreterare.

Den så kallade rasbiologin var i högsta grad levande i Sverige på den tiden och 1942 drev han och socialminister Gustaf Möller fram en registrering av de som till alldeles nyss klassificerades som tattare. Deras utredning utnämnde Västra Frölunda till ”Sveriges tattarcentrum.”

Just den här delen av sin karriär valde Tage Erlander att förbigå med tystnad i sina annars mycket detaljerade memoarer.

Hundratals svenskar skickades till ställen som Storsien i Norrbotten, Öxnered i Västergötland och Lövnäsvallen, Härjedalen för tvångskommendering i såkallade så kallade arbetskompanier i själva verket var det interneringsläger- eller koncentrationsläger om du så vill.

Redan 1939, efter Sovjetunionens överfall mot Finland togs listorna fram och över 350 man skickades till Storsien. Många var värnpliktiga, men andra greps i hemmen eller på arbetsplatserna.

Kommunistskräcken, för att inte säga kommunisthatet var utbrett och när Norrskensflamman, kommunisttidningen i Luleå sprängdes i luften den 3 mars 1940 och fem personer dog, fick Valdemar Granberg, en av de internerade i Storsien reda på att han – samhällsfaran – hade förlorat både sin fru och sin son i attentatet.

En av de anklagade för terrordådet, Luleås stadsfiskal (!) Ebbe Hallberg dömdes till sju års straffarbete men dog snart på Långholmen.
De övriga, som inte redan släppts benådades av samlingsregeringen 1944.

Sommaren och hösten 1941 hade lägren högsäsong. Hitler hade överfallit Sovjetunionen och svenska armén hade inte råd att hålla sig med opålitliga element som kommunister, anarkister, syndikalister och radikala socialdemokrater i sina led.
Danmark, som redan var ockuperat hade liknande läger för antifascister.
Många av dem skickades vidare till Tyskland där de mördades. Det finns ingen anledning att tro att det skulle sett annorlunda ut här om tyskarna anfallit oss.

Under en av de där vackra dagarna i somras när jag drog genom landskapet i min gula cab hamnade jag i Rengsjö utanför Söderhamn.
Jag hittade inga spår efter det beryktade Bergalägret ett av de ställen där vi internerade några av den tidens flyktingar.

Mest var det danskar och norrmän som hade klarat sig undan en terror som inte står dagens IS långt efter. Många nazistiska förbrytelser filmades visserligen av de förtjusta gärningsmännen, men de hade i alla fall inget nät att skryta med vidrigheterna på.

Men det ändrar inte på det faktum att de som lyckades fly flydde från en mordisk terror och inte hade någon annanstans att ta vägen.

Då som nu var de av vissa inte särskilt välkomna.

Det var arbetslinjen som gällde i Rengsjö. Det var taggtråd och beväpnade vakter, det var visitationer varje timme, breven censurerades och de internerade fick bland annat göra rätt för sig genom att bryta sten.

Till och med när det började bli uppenbart att det skulle gå åt helvete för Tyskland fortsatte den hårda regimen. Och med mindre än ett halvår kvar så skrev 33 av 35 intagna under en protestlista och tågade mot Bollnäs för att klaga på den ”omänskliga behandlingen”.

Någonstans måste lägerledningen ha begripit att det var dags att tänja på restriktionerna och släppa ut de internerade. Men de fick inte gå ensamma utan bevakades av en – givetvis – beväpnad eskort.

Fast polisen stoppade dem innan de kom fram. Det blev en hätsk diskussion och efter ett tag lovade landsfiskalen att det skulle bli lite lättare i lägret.

Många av de internerade i Rengsjö skulle otvivelaktigt ha skickats till koncentrationslägren söderut om Tyskland invaderat.

Nu blev det ju inte så. Alltså är det heller ingenting man får läsa om i skolböckerna.
Och följaktligen inte heller något man tänker på nu när det åter börjar mullra otäckt på andra sidan havet.

De sista lägren – för svenska medborgare – upplöstes 1943. Då hade krigslyckan nämligen vänt.

Foto

Text

Här låg de svenska fånglägren:

Klicka på de röda prickarna för att läsa mer

Extramaterial

Tidningssidor: