en svenska ubåten Ulven sprängdes av en tysk mina och gick under.
Alla ombord, 33 man, följde med ner i djupet.

– Jag kände de flesta, säger Erik Brelén, 92.

Han lämnade Ulven några månader innan katastrofen och är den ende av Ulvens besättningsmän som är kvar i livet.

Det är den 15 april 1943. Ubåten Ulven är ute på en rutinövning utanför Marstrand när det händer.
Strax innanför territorialvattengränsen kör Ulven på en tysk mina.
Allt är över på några sekunder men ingen vet vad som hänt.

Ulven är plötsligt bara spårlöst försvunnen.

Marinens båtar åker ut och letar.
Varenda fiskare och besättningarna på handelsfartygen letar efter spår.
Sjöräddningen letar. Flyget letar. Ingenting.

Mycket snart står det klart att något synnerligen allvarligt har hänt.

1 500 man deltar i sökandet. Det är den största räddningsoperationen någonsin i Sverige.
Tidningarna skriver om mysteriet och förtvivlade anhöriga väntar förgäves på något livstecken.

Kanske har Ulven fått problem och har hamnat på botten?

Besättningen kanske fortfarande lever och väntar på att någon ska bärga dem.

Men ganska snart börjar man inse att hoppet är ute, alldeles oavsett vad som hänt. Luften räckte inte länge i de gamla ubåtarna.

– Efter ett par dagar under vatten började man känna sig dåsig av den dåliga luften, säger Erik Brelén.

Det fanns kalipatroner ombord på Ulven som luften kunde renas med. Men inte ens det skulle hjälpa mer än några dagar om det fanns några överlevande kvar i båten.

Räddningsledaren kommendör Knut Gustaf Hamilton, rapporterade till marinchefen:
– Inte ens under gynnsamma omständigheter är det sannolikt att den instängda personalen kan hålla sig vid liv i mer än sex dygn.

Men redan efter fem dygn tvekade många fiskare på att det var meningsfullt att fortsätta att leta i de mintäta sökområdet. Eftersom det nu inte längre handlade om att rädda människoliv.

Erik, som gått till sjöss när han var 15 sökte in till flottan när han skulle göra värnplikten. Han ville tjänstgöra på ubåt och fick det också.

– Jag var tekniskt intresserad och tyckte inte om att behöva riskera livet i den livsfarliga lejdtrafiken mellan Sverige och USA.

Minor och tyska ubåtar lurade överallt och många, alltför många, svenska sjömän gick förlorade när deras fartyg sprängdes.

Tyskarna lade minor inne på svenskt vatten och nu i april 1943 var läget spänt.

Tyskarna hade stoppat lejdtrafiken till USA och det gick rykten om tyska planer på att invadera Sverige. Tyskarna hade stora flottstyrkor, som om de gick mot Sverige inte skulle möta något allvarligt motstånd från vår flotta, eftersom det knappt fanns någon.

Vi hade sex ubåtar med hyfsat stridvärde och nu var en av dem, Ulven, borta.

Den femte maj fastnade fiskebåten GG 195 Normys svepwire i Ulven. Hon låg på 52 meters djup bara 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen.

Knappt två timmar efter fyndet kunde dykaren Alvar ”Masen” Eriksson, som skickats ner från bärgningsfartyget Belos rapportera:

– Jag står på Ulvens torn!

Han tog med sig flaggan upp som bevis.

Ulven, som slagit i botten med sådan kraft att hela förskeppet var intryckt, bärgades och den 2 augusti kunde de döda tas om hand.

Rättsläkarna som undersökte kropparna konstaterade att det hade gått fort. Alla inre luckor utom den aktersta, var öppna så det fanns inget som stoppade upp kraften i explosionen.

Klockorna, både båtens och manskapets hade stannat på cirka 18.10. Den sista anteckningen i maskinloggen var gjord klockan 17.45 den 15 april.

Hålet efter detonationen var nära fyra meter i båten och haverikommissionen kom fram till att de som inte dog direkt antagligen slogs medvetslösa av tryckvågen. Sen gjorde det iskalla vattnet resten på några minuter.

Som vanligt förekom en massa teorier. En gick ut på att några besättningsmän klarat sig i en luftficka men begått kollektivt självmord när de insåg att hjälpen aldrig skulle nå dem.

– Det måste ha gått mycket fort. Luckorna mellan sektionerna var öppna, säger Erik Brelén.

Bilderna inifrån Ulven efter katastrofen är fruktansvärda och att ens föreställa sig att någon överlevt går bara inte. Jo, en överlevde. Det var kocken som satt i arresten på land. Alla 33 ombord omkom.

– Jag var i Karlskrona, när jag fick höra om det, säger Erik Brelén.
– Det var naturligtvis en stor chock. Det går inte att beskriva i ord.
– Jag och alla andra hoppades i det längsta på att de skulle komma tillbaka levande.
– Jag kände de flesta och flera var mycket nära vänner. Det var grymt. Det var en hemsk tid.

I augusti 1943 jordfästes de döda vid en ceremoni vid Nya Varvets kyrkogård i Göteborg, ett stenkast från Ulvens vinterbas.

Erik Brelén fortsatte som ubåtsman och slutade som uppbördsmaskinist på en minsvepare innan han muckade 1945.

Han studerade till ingenjör och gjorde en framgångsrik karriär på Götaverken och var bland annat tekniskt ansvarig när Svenska Amerikalinjen lät bygga passagerarfartyget Kungsholm i Skottland på 1960-talet. Efter varvskrisen sadlade han om och blev bonde. Men sjölivet har han aldrig lämnat.

– Jag lärde mig segla innan jag kunde gå, säger han.

Och han ger sig fortfarande långa seglingar i sin Maxi 999.
– Jag seglar gärna ensam. Men nu har jag lagt upp henne för vintern, säger 92-åringen.

71 år efter tragedin står vi framför minnesstenen på Västra varvets kyrkogård.

Erik Brelén är tagen.
– Det känns vemodigt och sorgligt, säger han.

Och så pekar han på ett namn i mitten på den mittersta raden. K Löwenborg står det.
– Det var han som ersatte mig. Men namnet är felstavat, han hette Löwenberg.
– Han var 18 år och så glad att få komma till Göteborg.

Så pekar han på ett annat namn:
– Ove Strömberg var skåning. Han var min bästa kompis ombord. Vi delade på en penninglott varje månad. Och det fortsatte vi med sedan jag fått förflyttning till Karlskrona.

– Han skickade ett brev med lottnumret på den sista lotten. Vi vann 200 kronor på den, men lotten följde med Ulven så det blev ingenting.

Inifrån Ulven: