en sönderskjutna DC3:a brann som en fackla när den svepte över Smögen i den svarta natten.
Några sa att det höll på att krocka med kyrktornet.
Piloten, Henrik Schollin, gjorde ett heroiskt försök att landa på vattnet utanför Hållö för att rädda sig själv och de övriga 14 ombord.
Två överlevde mirakulöst när planet kraschade rakt in i bergväggen.
– Jag vara bara tre månader när pappa dog, säger pilotens son Jan Schollin, 71.
Hållö är en magisk utpost mot havet. Så länge det har funnits turister på Västkusten så har Hållö vari ett av de mest älskade utflyktsmålen.
Friden på de kala, silkeslena klipphällarna går knappt att beskriva.
Man måste komma hit för att riktigt förstå.
Varma och soliga sommardagar är det gott om folk ute på klipporna.
Utanför turistsäsongen kan man få hela ön för sig själv. Bättre ställe att uppleva en höststorm kan jag svårligen föreställa mig.
Kapten Henrik Schollin, pilot AB Aerotransport och utbildad på Krigsflygskolan i Ljungbyhed, hade tillbringat flera somrar på Smögen och ute på Hållö.
Det var en trakt han älskade och en trakt han inte såg något alls av när han började flyga ABA:s DC3:or mellan Aberdeen i Skotland och Bromma.
Flygningarna var livsviktiga. Och livsfarliga. Och de genomfördes alltid på natten i skydd av mörkret. Månsken var uteslutet, molnighet önskvärt.
Dessutom var planen skarpt brandgula för att, om de upptäcktes, inte skulle misstas för militära plan.
Sveriges kontakter med yttervärlden begränsades av minfält, ubåtar och fientligt flyg. Och flygplan – liksom båtar – som trafikerade Storbritannien ansågs av tyskarna som högst militära mål. Inte minst de svenska planen som, liksom en del svenska fartyg försåg engelska flygindustrin med kullager från SKF i Göteborg.
Henrik Schollin hade flugit åtskilliga uppdrag och i juni 1942 pepprades hans plan SE-BAG ”Gripen” och skadades allvarligt. Men lyckades ändå ta sig till hem till Bromma, den gången med flygkapten Marschall Lindholm vid spakarna.
Jan Schollins mor Maj måste ha varit utom sig av oro under flygningarna.
Hon hade träffar Henrik på en lördagsdans på Smögenbaden sommaren 1942 och de två blev blixtkära i varandra.
Vi är hemma hos Jan Schollin i Lund. Han har en bild av pappa på väggen. Det är en mycket stilig karl.
Jan tar fram sin mors gamla album och visar bilderna från deras första tid tillsammans. Små svartvita bilder som tar en 72 år tillbaka i tiden.
Henrik och Maj måste ha varit det vackraste paret på Smögen. Grymt eleganta.
De gifte sig snabbt och snart var Jan på väg.
Och nu, den här kolsvarta natten mellan den 22–23 oktober 1943 var Henrik Schollin på väg hem till Maj och lille Jan som var drygt tre månader gammal.
Besättningen är på fyra man och elva nervösa passagerare har just gått ombord. Två är sjömän. Två ryska attachéfamiljer, två vuxna och fyra barn sitter i planet, husföreståndarinnan Hulda Björkman, kokerska på svenska legationen i London som ska flytta hem för att öppna restaurang för sina sparpengar, den 40-årige pastorn TC Hume är på väg till Sverige för att träffa trosbröder och Mr Douglas Goulder har nära 1 200 kilometer till Bromma.
Alla är nervösa, inte minst mekanikern Stig Grupp som redan gjort 29 resor.
Flera av dem tänker kanske på systerplanet Gladan som sköts ned av tyskarna sju mil väster om danska Hirtshals och försvann den 27 augusti. Den gången dog sju.
Det ska ta tre och en halv timme till Bromma. Om drygt två timmar bör de vara i säkerhet.
Smögen och Hållö blir det första de får se av Sverige.
Och just som stämningen börjar lätta och alla börjar känna att de kanske snart kan få andas ut – då händer det.
22-åriga löjtnanten Werner Speidel från Luftwaffes Nachtjagdgeschwader 3 flyger på hög höjd över Nordsjön med sin JU88 när han får syn på Gripen.
Werner Speidel tillhör samma förband som löjtnant Karl Rechberger som sköt ner Gladan och nu ska även han ge sig på ett obeväpnat civilt svenskt plan.
Han riskerar inte att bli störd när han siktar in sig på det svenska planet.
Han avlossar flera eldskurar med sina automatkanoner mot Gripen. Planen befinner sig ungefär 75 kilometer utanför den svenska gränsen.
Efteråt beräknades anfallet ha pågått i ungefär tio minuter.
Kulorna slår in i planet. Den vänstra vingen tar eld.
Telegrafisten Olof Holmbäck från Böda bryter radiotystnaden och skickar ett lakoniskt meddelande:
– Vi är beskjutna av okänt flygplan. Försöker nödlanda.
Ingen ombord har sett tysken. De har bara hört hur kulorna slagit in i planet.
Färdmekanikern Stig Grupp och flygstyrman Ove Darin skickas akterut för att lugna passagerarna.
Det kan inte ha varit lätt, för de om några förstår vad som håller på att hända.
Henrik Schollin vräker ner planet i en tre kilometer djup störtdykning för att försöka komma undan.
Passagerarna hänger i bältena.
Vid 3 000 meter rätar han upp planet. Han inser att enda chansen är att nödlanda någonstans.
Gripen-kraschen
Piloten försökte nödlanda men planet kraschade på Hållö i Bohuslän.
15 personer fanns ombord, bland annat fyra barn.
Endast två personer, navigatören och en sjöman, överlevde kraschen.
Grupp och Darin förbereder landningen på vattnet. De öppnar dörren och pumpar upp livflotten till hälften. Kalluften strömmar in och ljudnivån blir ännu högre.
Oljetrycket sjunker, motorerna hackar när Gripen sveper in över Smögen och ut mot Hållö som ett eldklot i natten.
Märkligt nog är det ingen panik ombord. Eller också är alla förlamade av skräck.
Henrik Schollin tar sikte mot den vackra Marmorbassängen på Hållö. Där, i den lilla smala viken, går det att ta sig i land, vilket inte alltid är så lätt på den klippiga ön.
Men sikten är lika med noll. Det dödsdömda planet kränger och rister. Kanske landar det på vattnet och studsar in i klippväggen, eller också flyger det rätt in.
Sekunden innan ropar Darin:
– Nu åker vi in i berget!
Det är det sista någon hör honom säga.
Explosionen lyser för ett kort ögonblick upp hela skärgården. Efter några sekunder kommer dånet ut från Hållö.
På något sätt kommer Stig Grupp ut ur planet. Han är i de närmaste oskadd.
På klippan en bit därifrån sitter en av passagerarna, sjömannen Elon Olsson. Han har bara skadat handen.
Alla de andra dör i det brinnande infernot.
I sin loggbok noterar löjtnant Werner Speidel tiden för nedskjutningen: 23.01.
Några dagar senare beklagade tyske flygattachén Reinhard von Heinemann att Gripen hade anfallits.
– Det var ett misstag.
Men de svenska kurirflygningarna till och från Skottland stoppades.
72 år senare hemma hos Jan Schollin i Lund känns gamla korten i hans mammas album märkligt nytagna.
Maj gifte om sig efter sex år och Jan Schollin fick en ny pappa. Men saknaden efter det som aldrig blev har alltid funnit med honom. Och finns där fortfarande.
– Mor pratade aldrig om det. Man gjorde ju inte så på den tiden. Den generationen kapslade in allting.
– Men jag önskar att hon hade berättat. Att jag fått höra lite anekdoter och annat så att jag fått en bättre bild av honom.
Och det måste ha funnits mycket att berätta. I ett av albumen som finns kvar har Jan Schollin bilderna av pappas äventyrliga expedition till Persien (18 dagar med tåg) för att utbilda shahens piloter.
– Och man undrar förstås vem man själv hade blivit om pappa hade fått vara kvar, säger Jan Schollin som utbildade sig till arkitekt.
– Det är förstås lönlöst och fundera på det sätet. Men det är mänskligt.
På senare tid har han besökt Hållö flera gånger.
– Jag undvek stället i 65 år.
Han plockar fram ett par metallbitar, smält aluminium från pappas plan som han hittat vid katastrofplatsen.
– Pappa hade blivit hjälte om han lyckats rädda planet. För mig är han det ändå, han gjorde ett hjältemodigt försök att rädda alla. Det kostade honom livet.
Åter till mamma Majs album och bilderna från Smögen och Hållö.
– Där träffades de. Och där dog min far.
Det finns några bilder till. Ett par där pappa Henrik håller Jan i famnen.
Sen tar bilderna plötsligt slut och resten av albumet är tomt.
– De fick bara femton månader tillsammans.
– Det var så onödigt. Så fruktansvärt onödigt…
”De ryska småbarnen satt fastbundna vid sina säten”
När Gripen kraschat tog planet eld och passagerarna blev förkolnade. Radiotelegrafisten dog med sina hörlurar kvar på huvudet.
I Stockholms-tidningen 24 oktober 1943 rapporteras om hur det gick till när de omkomna i Gripen-kraschen skulle identifieras.
”Samtliga ombord är fullfullständigt förkolnade, men de båda piloterna har känts igen på sina platser i planet, radiotelegrafisten på sina lurar och de övriga på en del personliga tillhörigheter. Radiotelegrafisten Holmbäck hade in i det sista stannat på sin post. Han hade till och med radiolurarna på huvudet även efter olyckan. De ryska småbarnen, som två och två var syskon, satt samtliga fastbundna vid sina säten. Ringar och en del andra personliga minnessaker har bidragit till att underlätta identifieringsarbetet, vilket nu är helt klart beträffande samtlig, enligt vad landsfogden uppger”, står det.
I samma artikel beskrivs även hur de två personer som överlevde kraschen, mekaniker Stig Grubb och sjömannen Elon Olsson, lyckades krypa bort från flygplanet innan det var för sent.
”Nu har maskinen troligen övertänts tämligen snart, men de båda räddade lyckades undgå elden tack vare den omständigheten att det löpte en mycket smal, ungefär en och en halv meter djup klyfta på platsen där de föll och i den kunde de krypa från den brinnande maskinens närhet.”
I samma tidning beskrivs även den omkomne flygkapten Henrik Schollins relation till platsen där planet störtade:
”Varje gång jag far över Smögen brukar jag vinka åt er, skrev Gripens omkomne förare flygkaptenen Henrik Schollin för en tid sedan, till sin gamla värdinna på Smögen, en fiskarhustru Pettersson. Genom en underlig ödets nyck kom nämligen flygkaptenen att störta i en trakt, som blivit honom särskilt kär. Ty på Smögen brukade han vistas varje sommar som badgäst. Här träffade han förra året för första gången son blivande fru, som även hon uppehöll sig där som badgäst.
Han var alltså med många starka band bunden just vid denna trakt av Bohuslän. (…) Han omkom endast ett kort stycke från den badvik där han om somrarna brukade njuta av havets friska sälta. Nu stod hans värdinna och såg ljusskenet från hans maskin, när den störtade.”
De omkomna
Besättning:
Henrik Schollin, 35, flygkapten, Stockholm
Ove Darin, 28, flygstyrman, Karlskrona
Olof Holmbäck, 29, radiotelegrafist, Böda
Passagerare:
Per Möller, sjökapten, Sköldinge
Hulda Björkman, Arkelstorp
Maria Taradina, född 1905, Ryssland
Alexej Taradina, född 1931, barn till Maria Taradina
Vladimir Taradina, född 1937, barn till Maria Taradina
Zinaida Umnyskova, född 1915, Ryssland
Olga Umnyskova, född 1940, barn till Zinaidas Umnyskova
Sergei Umnyskova, född 1938, barn till Zinaidas Umnyskova
T. C. Hume, 40, pastor, USA
Douglas Goulder, Englefield, Storbritannien
De överlevde kraschen
Stig Grupp, mekaniker, Bromma
Elon Olsson, motorman, Hörby Johanneshov