itler skulle bygga enorma segermonument. Han skulle skapa om Berlin till Europas och världens nya huvudstad – Welthauptstadt Germania. Det fick kosta vad som helst.

Och han skulle göra det med slavarbetare från de underkuvade länderna och med granit från Bohuslän.

Det bidde inget nytt Germania för Adolf.

Men det blev i all fall några prima stenbänkar nere vid hamnen i Lysekil.

Diktatorn i Berlin hade mycket stora planer för hur han skulle omskapa Tyskland efter kriget.

Han var ju som bekant inte bara den störste fältherren genom tiderna i sina egna ögon. Han var dessutom den störste arkitekten.

Hans sidekick i det kommande stadsbyggandet, rustningsministern Albert Speer som dessutom var Hitlers hovarkitekt fick fria händer att under Ledarens överinseende skissa upp ramtiden.

Stenen skulle komma härifrån Norden och framförallt från Bohuslän.

Det var kanske inte så konstigt med tanke på stenens utomordentliga kvalitet.

Det kanske också hade något med det geologisk/ariska ursprunget. Fast å andra sidan hade Bohusgraniten varit tyskarnas favoritsten i decennier.

Terje Fredh, lokalhistoriker och legendarisk reporter på tidningen Bohuslänningen:
– Det var kvaliteten som fällde avgörandet. Hitler var otroligt förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen som fraktades till norra Bohuslän och höggs här eftersom norrmännen själva inte klarade av att göra det på ett bra sätt. Stenen skulle ju stå i evig tid.

Och även om Hitlers tusenårsrike skulle gå under så skulle minnet leva vidare. Speer hade fått strikta Führerdirektiv att rita sina praktbyggnader även med tanke på det kommande ”ruinvärdet”.

Stehuggeridirektörerna häromkring gnuggande naturligtvis händerna när de första propåerna kom från Berlin.

Det var inga små beställningar det handlade om. Det här var ett långsiktigt projekt.

Stehuggerierna kunde se fram mot orderböcker som skulle vara fyllda ända fram till 1960.

Det gamla dekadenta Berlin skulle omskapas. Till att börja med skulle man ge plats för den sju kilometer långa och 120 meter breda nya paradgatan Große Straße skulle avslutas med en stor öppen plats som skulle få S:t Petersplatsen i Rom att verka direkt futtig.

Namnet: Adolf Hitler Platz. I andra änden på det enorma torget skulle Den stora hallen, eller Volkshalle, en kupolbyggnad med plats för 180 000 sittande smällas upp.

Triumfbågen skulle få den i Frankrike att verka löjlig. Allt skulle vara stort. Större. Störst.

Det gällde att få undersåtarna att tappa andan vid anblicken.

– Som världshuvudstad kommer Berlin bara att kunna jämföras med Gamla Egypten, Babylon och Rom. Vad är London och Paris mot det? yrade han i en av sina långa monologer som finns nedteckande i boken Hitlers bordssamtal (Prisma 1984).

Och det var vi också var mer än benägna att hjälpa till med så länge krigslyckan blåste i tysk riktning.

Hitler anslog 160 miljoner riksmark årligen fram till 1960.

Men redan 1933 visades från kyrkligt svenskt håll att bohusgraniten kunde passa Hitlers syften. Även på hemmaplan i Sverige.

Kyrkoherde Rickard Helde i Tanum var hängiven nazist och han tyckte att den gamla åttkantiga dopfunten från 1907 hade tjänat ut.

Det blåste nya vindar från Tyskland och kyrkoherde Helde ansåg att det var hög tid att modernisera dopfunten.

Han beställde en ny. Ett schabrak på ett och ett halvt ton som förutom en del vanliga dekorationer dessutom pryddes av sex hakkors, huggna vid stenhuggeriet i Sannäs.

Det blev ett väldigt ståhej om den nya investeringen. Kyrkorådet var oenigt men det var inte jobbarna som skulle bära in den i kyrkan: de vägrade att ens vidröra den.

Dopfunten glömdes bort med tiden. Det pratades om att den hade dumpats i havet. Men på 1990-talet hittades den i ett förråd i vid prästgården.

Filmaren Kjell Anderson som höll på med ett filmprojekt om Hitlerstenen var förstås även intresserad av dopfunten men fick nobben av kyrkan när han ville filma den för sju år sedan. Men Göteborgs stift sa dock okej.

Men i somras (2015, reds anm.) , när en författare ville se den så var dopfunten plötsligt borta.

Kyrkan har inte ens gjort en polisanmälan eftersom den aldrig blev kyrkans egendom i och med att den aldrig kom i kyrkan utan betraktades som den gamle nazistprästens privata egendom. Och han var ju död sen länge.

Och ingen vet, i alla fall officiellt, vart den har tagit vägen.

Filmaren Kjell Andersson har jämfört ”flytten” av dopfunten med att bränna böcker:
– De (Tanums församling) vill inte veta av sin egen historia, har han sagt till Bohuslänningen.

Vid samma tillfälle sa Lasse Bengtsson, stiftets pressekreterare:
– Oberoende av vad man tycker om dopfunten är den en del av historien.

Tanums församling kan sträcka på sig eftersom dopfunten aldrig släpptes in i kyrkan. Att det fanns de som hyllade nazismen är ingen nyhet.

Längre än så har man inte kommit.

De tyska inspektörerna kom ofta upp till stenbrotten:

– De var intresserade av allt. Av vägar, gator, vattenledningar, telefonledningar. Av allt utom sten, som de inte verkade ha någon större kunskap om, säger Terje Fredh.

– De var antagligen spioner som i första hand skulle förbereda för en eventuell tysk invasion.

Stenhuggarna i Bohuslän var ett rött släkte.

– Men de kunde inte tacka nej till att hugga sten åt Hitler, det var jobbet alldeles för bra betalt för.

Dessutom stod svenska staten som garant för hela verksamheten. Vilket liksom ökade legitimiteten i det hela.

1941 stod tyskarna utanför Moskva. Stenen till segermonumentet baxades upp på järnvägsvagnarna och lastades av strax innan fronten. Inbjudningskorten till segerfesten på Hotell Metropol var redan skickade. Men tyskarna drevs tillbaka. Fast stenen stannade kvar.

1943 började det att gå riktigt dåligt för Hitler och den sista stenen skeppades i väg.

Men tyskarna kom fortfarande in med nya beställningar. Och betalade villigt extra för att få lagra Stenen på plats i Sverige. Fast bara tillfälligt. Kriget skulle ju ändå snart vara vunnet och tyskarna betalade punktligt. Ordnung muss sein.

Den sista fakturan gick iväg i mars 1945. En dryg månad före krigsslutet. Och man fick betalt.

Så gick det som det gick.
Hitler förlorade kriget, av Germania blev det ingenting.

Men för stenhuggerierna i Bohuslän blev en redan lysande affär ännu mer fantastisk.

De fick köpa tillbaka stenen. Och eftersom alla bara bjöd på sina egna stenpartier och inga motbud förekom fick de tillbaka stenen för en spottstyver.
Sen kunde de sälja alltsammans igen.

Den sten som lämnades kvar utanför Moskva användes till återuppbyggnaden. Och det som blev som blev över användes för att bygga det ryska segermonumentet som står utanför Ikea i Moskva.

Ryssarna la beslag på ett stenlager som levererats till Berlin och byggde det monument över stupade ryska soldater som nu finns i gamla Treptowparken i östra Berlin.

Och i Warszawa byggdes ett minnesmärke över Förintelsen många offer av bohuslänsk granit. Granit som Hitler hade tänkt använda till sin gigantiska triumfbåge i Berlin.

Det finns någon form av gudomlig rättvisa i det här, trots allt.

Stenen som blev kvar i Bohuslän skickades vidare efter kriget. Mycket gick till Finland som skickade den vidare till Sovjet som en del av krigsskadeståndet.

Massor med Hitlersten skickades till skyskrapsbyggena i New York.

Och i Lysekil har jag tittat på kommunens turistinformation nere vid hamnen.
Skylten är monterad på ett stycke prima Hitlergranit.

Och uppe vid det stensatta Kungstorget, inklämt mellan Försäkringskassan, Folktandvården och Missionskyrkan – som skulle må bra av lite ny färg – sitter Terje Fredh och jag och pratar sten.

Torget består av alla de stensorter som brutits och huggits i trakten.

Stenarna vi sitter på är betydligt mycket större. Stora Hitlerstenar som aldrig kom iväg.

– Knappt någon känner till den här hanteringen längre, säger Terje.
– Knappt någon, inte ens här i Lysekil, vet att vi har Hitlersten i stan.
– Det var så mycket som hände under kriget som tystats ner. Och snart finns det knappt kvar några som minns.

Extramaterial