et drar snålkallt över kajen.
Vinden susar genom väggspringorna till de jättelika magasinen nere vid kajen.

Här, i Tyskmagasinen, lagrade tyskarna enorma mängder förnödenheter under andra världskriget.
Och när kriget var över skickades 25 000 ryska krigsfångar tillbaka till Stalins läger. Just härifrån.

Det är inget du får läsa om i historieböckerna.

Karlsvik är en vacker plats. Från början fanns det ett pappersbruk härute i byn några kilometer över vattnet från Luleå.

Nu huserar Malmbanans vänner här och de stora samlingarna är ett eldorado för alla järnvägsnostalgiker.

Nere vid kajen står magasinen. Tyskmagasinen. De är stora som fotbollsplaner och syns tydligt både från centrala Luleå och från E4 åt andra hållet.

Det är inget ovanligt med gamla industribyggnader i Sverige. Alla har en historia att berätta.

Men om magasinen i Karlsvik har det varit märkvärdigt tyst.

Och man kan förstå varför. I Sverige tiger vi helst om hur vi hjälpte tyskarna under de krigsår då nazianstrukna svenskar fortfarande kunde hoppas och tro på en tysk seger. Åren då regeringen varken vågade eller kunde säga nej till tyskarna.
Eller om det som hände efteråt, då vi inte vågade säga nej till Stalin.
Att tyskarna skickade hela arméer på svensk järnväg är känt.

Liksom att vi skickade malm till Tyskland både härifrån Luleå och från Narvik. Bara från hamnen i Luleå skeppades 24 miljoner ton prima järnmalm.

Men att tyskarna hade jättelika egna förråd i Luleå?
Inte ett knyst.

Spritlager inne i stan?
Nä, nä.

Egen sjukstuga i Älvsbyn?
Inte ett ord?

Att SS-trupp som åkte båt upp till Luleå lastades av här i Karlsvik?
Nix.

Att tyskarna hade ett ostlager Gammelstad nån mil bort med plats för 200 ton?
Tror inte det, va.

– Det hängde 6 000 skinkor och djurkroppar uppe vid taket, säger Sten Losenborg, 91.
– Förråden var proppfulla med förnödenheter som skulle skickas vidare till Norge.

Det fanns plats för 6 000 ton förnödenheter i lagren.

Tyskspriten kom på järnväg. Det hände att företagsamma järnvägare brukade krypa under vagnarna och borra hål i trägolven och vidare in i tunnorna.
Sen fick spriten rinna ner i de medhavda hinkarna.
När man fått nog så tryckte sprittjuvarna upp ett kvastskaft genom golvet och proppade till tunnan så att den inte skulle vara alldeles tom när den rullades ut från vagnen.

Sten Losenborg var jägarsoldat vid norska gränsen under kriget och skrev storsäljaren ”Jägarsoldat vid gränsen” som handlar om hans erfarenheter som bland annat sabotör under kriget.

– Den har sålt 8 000 ex, mest i Norrbotten, säger hans förläggare Valdemar Ring på Sivarts förlag.

Nu har Sten Losenborg just kommit ut med boken ”Livsöden i krig och upplevelser bakom Järnridån” där han berättar om vad som hände med de ryska krigsfångar han såg komma över gränsen till Sverige efter krigsslutet.
Massor med ryska krigsfångar plågades och svalt till döds som slavarbetare runt om i Norge.

Det var aldrig meningen att de skulle överleva. De sågs som en förnybar resurs eftersom det hela tiden kom nya. Dödligheten var förfärande. Av 100 000 fångar dog nära 40 000.

De som överlevde skickades hem till Sovjet, de allra flesta via Sverige.

Det finns inga spår efter deportationslägret.

– Det låg däruppe på andra sidan spåret, säger Sten Losenborg.

Jag går upp och tittar. Naturligtvis hittar jag ingenting efter så många år.

Jag ser ner mot magasinen – de är så enorma – och försöker föreställa mig vilket liv och rörelse det måste ha varit när hamnjobbarna lastade i och ur och järnvägsvagnarna rasslade fram och tillbaka med godsaker till soldaterna i Norge.

Och jag fattar inte varför vi inte fått höra ett knyst om detta i skolan.

Och jag ser mig omkring inne i skogen – som inte fanns då – och försöker föreställa mig tälten. Och förväntningarna och förhoppningarna hos dem som överlevt det nazistiska barbariet i Norge och äntligen skulle få komma hem igen.

Men i Sovjet var det inte direkt friheten som väntade.

Stalin som gett sina soldater order att kämpa intill döden, betraktade krigsfångarna som desertörer och förrädare.
Åtskilliga sköts direkt när de skeppats hem. Eller så fick de förtvina i Gulag.

Det gick ”bättre” för de kvinnor och de barn som föddes i de tyska lägren.

– Men de blev naturligtvis satta under övervakning och trakasserades, när de kom hem, säger filmaren Tamara Shusko, i den rysk-svenska kulturföreningen Sputnik i Luleå.

Hon har mött två kvinnor som föddes i Norge och Marfa Maksimovna som överlevde livet som slavarbetare på fiskerifabriken i Bodø.

Marfa träffade en rysk fånge, Arkadij, och blev gravid. De skeppades hem tillsammans. Men när de kom fram så drogs Akadij åt sidan och skickades till arbetslägret Danilj Vostok. Marfa såg honom aldrig mer.

Slitet fortsatte hemma i byn. Marfa lastade ved och timmer. Och blev förstås kallad tyskhora.

Tamara Shusko träffade två kvinnor, Nadegda Lakutina och Valentina Steptina som föddes i Bodø 1945 och åkte hem via kajen här nedanför.

De slapp bo tälten utan inkvarterades i den gamla skolan ett par hundra meter härifrån tillsammans med kvinnorna.
Eftersom de var födda i utländsk fångenskap så blev de naturligtvis bemötta med misstänksamhet under uppväxten.
– Det gick värre för männen, säger Tamara Shusko.
Det är osäkert hur många som skickades till Gulag för att gå under.
– Siffrorna varierar, säger Tamara Shusko.
– Det har talats om 60 procent, 30 procent och nu talar man om 13 procent.

Sten Losenborg är övertygad om att de flesta sköts på direkten:
– Stalin var lika tokig som Hitler. Om inte värre.
Historien skrivs hela tiden om.
Fast en del av historien, som vad som hände med de ryska krigsfångarna i Karlsvik, Sundsvall och Gävle talar man helst tyst om. Eller inte alls.

Men nästa år (2016 reds. anm.), den 9 maj, kommer förhoppningsvis ett minnesmärke att sättas upp på Karlsvik.

Då har det bara tagit 70 år innan det blev rumsrent att påminna om utskeppningen här vid kajen sommaren 1945.