m några år skulle Hermann Göring bli Hitlers närmaste man.
Men här flanerar han på Gustav Adolfs torg hemma i Stockholm tillsammans med sin svenska hustru Carin.

En okänd vykortsfotograf tar en bild utan att ana vem som fastnar på kortet.
Men snart skulle hela världen bara allt för väl få lära sig vem denne fruktansvärde man var.

Herman Göring var i dåligt, för att inte säga uselt skick när bilden togs sommaren 1925.
Han var nerknarkad, överviktig, pank och levde på bidrag från svärföräldrarna.
Snart kulle han tvångsintas för sitt missbruk. Och hade det inte varit för den svenska vårdens effektivitet så hade Göring mycket väl kunnat gå under och världen sluppit ytterligare en massmördare.

Göring och Sverige har mycket starka band. Han gifte in sig i en av Sveriges finaste familjer och hävdade själv att det var tack vare honom som Hitler avstod från att invadera Sverige.

Göring var en av Tysklands stora krigshjältar. Han tjänstgjorde tillsammans med Manfred von Richtofen, mer känd som den Röde Baronen och lyckades skjuta ner 22 allierade plan och belönades med Pour le Mérite, den främsta tyska utmärkelsen för hjältemod i krig.

I juli 1918, sedan Ricktofen och hans efterträdare dött blev Göring chef för ”Röde Baronens flygande cirkus.”

Och precis som Röde Baronen var Göring en av de stora idolerna bland den tidens tyska ungdom.

Efter krigsslutet monterades det tyska flygvapnet ned och för de fåtaliga flygare som haft den osannolika turen att överleva blodbadet i luften såg framtiden dyster ut. Liksom den gjorde för de allra flesta i Tyskland. Fredsvillkoren var stenhårda och vardagslivet mycket svårt.

Göring, som inte kunde mycket mer än att flyga, letade efter nya möjligheter och vände blicken norrut. Mot Sverige, ett neutralt men synnerligen tyskvänligt land vars ekonomi började ta fart efter krigsårens ransoneringar.

Men först besökte han Danmark. I april 1919 landade han sin Fokker på Klövemarkens flygstation ute på Amager i Köpenhamn. Han skulle visa vad Fokkers maskiner gick för nu när fabriken skulle ställa om till civila plan.
Göring, som också var nån slags försäljarkonsult för Fokker fick inget betalt, men han fick behålla maskinen.

Han och hans konstflygarkollegor levde som rockstjärnor. Och för två dagars luftcirkus över Odense fick Göring 2 500 kronor plus all den champagne han kunde dricka. Och så han drack.

Dessutom tryckte han i sig morfin för sina smärtor efter en krasch i Frankrike under kriget.

Han söp på kvällarna och flög på dagarna och det blev förstås skandaler när han umgicks med ”fel” flickor.

Göring tankade maskinen och satte kurs mot Malmslätt utanför Linköping och fick jobb som pilot på Svenska lufttrafik AB (SLA) i Stockholm.

SLA hade flera före detta stridflygare anställda och det var piloter som hade en flygskicklighet deras svenska kollegor bara kunde drömma om.

Han satt bakom spakarna vid den första svenska postflygningen till England 1920. Rutten var Malmö – Hamburg – Amsterdam – London.
Men redan innan dess hade han gjort flygningen som skulle förändra hans liv.

Den 20 februari 1920 kom greve Eric von Rosen ut till Lindarängen för att flyga hem med taxiplanet till Rockelsta slott i Sörmland.
Vädret var bedrövligt och Hermann Göring var den ende pilot som ställde upp.
– Det var den värsta flygningen vad vädret beträffar han varit med om sa han, berättade Eric von Rosen senare.

Färden gick i trädtoppshöjd. Göring följde järnvägen när han kunde. Ibland tvingades han flyga runt och leta landmärken när han tappade orienteringen.
Det var en i alla avseenden vansinnig skräckflygning.
Till slut, i skymningen lyckades Göring landa på Båvens is nedanför slottet.
Greve och pilot var lika lättade.

Det var omöjligt att flyga tillbaka i mörkret och ovädret så greven erbjöd flygarhjälten att stanna över.
Göring tackade ja. De gick upp och satte sig framför brasan i slottsgemaket.
Konjaken kom fram och värmen började sakteligen återvända till de stelfrusna herrarnas kroppar.

Det var varmt och ombonat – precis som när fotograf Stefan Mattsson och jag sitter framför den generösa brasan en tidig vinterdag nästan 75 år senare. På de murriga träpanelerna sitter fortfarande många av Eric von Rosens exotiska jakttroféer kvar. Till vänster om den öppna spisen står en stor uppstoppad björn som fick uppleva grevens skjutskicklighet en gång i tiden. De levande ljusen sprider ett varmt sken.

Här satt Hermann Göring då slottsfrun Marys syster Carin von Kantzow gled ner för stora trappan inne i slottet.
Carin var redan gift och hade sonen Thomas med Nils von Kantzov.
Men det spelade ingen roll.
Förälskelsen var omedelbar. Och total.
– Jag svalde kärleksdrycken, sa hon senare.

Carins far, friherren och tillika översten Carl Alexander Fock, blev rasande och societetsdamerna i Stockholm fick verkligen något att tissla och tassla om.
De gifte sig efter en uppslitande skilsmässa och åkte tillbaka till München där Göring redan gett sig in i politiken och blivit en av Adolf Hitlers närmaste vapendragare.
Carin blev lika förtjust i nazistopparna som de i henne. Hon vurmade särskilt för Adolf Hitler.

Det var inget lugnt familjeliv som väntade Carin.
Hermann Göring grundade Hitlers Sturmabteilung som samlade de nazistiska råskinnen i en mer organiserad form. De brunklädda SA-männen for skränande fram på gator och torg och misshandlade och slog ihjäl verkliga och inbillade politiska motståndare. Särskilt judar levde farligt där SA drog fram.

I november 1923 försökte Hitler och nazisterna ta makten genom den så kallade ölkällarkuppen i München.

Det gick inget vidare. Kuppen var ett rent fiasko. Kuppmakarna kom i strid med militären och Hermann Göring skadades svårt av en rikoschett som trängde in i ljumsken på honom.
Hitler åkte i fängelse och skrev Min Kamp, som snart blev nazisternas bibel.
Göring och Carin flydde till Österrike och sen vidare till Italien.

Men livet på flykt var inget vidare, trots regelbundna penningförsändelser från svärfar i Sverige.
1925 tog paret Göring sig till Sverige och flyttade in i lägenheten på Odengatan 23 (numera Odengatan 27).

Göring, som redan efter kriget missbrukat morfinpreparat för att döva smärtorna för sina krigsskador hade blivit en annan man.
Han led av ständiga smärtor från skadorna i underlivet och hade börjat trycka i sig rena hästdoser med morfin.
Det fanns alltid mindre nogräknade läkare till hands som var beredda att skriva ut lite extra.
På bara ett par år hade den stilige flyghjälten förvandlats till ett vrak. Kroppen var överviktig och sladdrig. Humöret var våldsamt.

Grannarna på Odengatan hörde de vildsinta vredesutbrotten. De hörde Carins förtvivlade gråt. De hörde hur Göring rusade ut mitt i natten. De såg hur möblerna åkte iväg till pantbanken när dusörerna från svärfar inte räckte till.

Men grannarna klagade inte. Det gjorde man inte i högborgerliga kretsar när hyresgästen var en högt dekorerad krigshjälte, gift med en adelsdam som var besläktad med statussläkterna Fock och von Kantzow.

Påhuggen som pilot var –  just påhugg. Han försummade kontakterna med sin gamla arbetsgivare. Han struntade i de läkarundersökningar han behövde för att behålla flygcertifikatet.

Göring irrade omkring på stan, hängde på stadsbiblioteket och köpte tyska tidningar på Centralen.

De enda gånger folk såg honom leva upp var när han fick träffa Carins son Thomas som levde tillsammans med sin halvt vansinnige far. Pojken var 13 år och såg upp till Hermann som dock efter en uppslitande vårdnadstvist inte fick bli hans styvfar.

Men mellan skoven skötte han sig och skaffade många viktiga kontakter i den svenska, mycket tyskvänliga överklassen.

– Jag hade ofta med mig delikatesser från min fars skafferi, berättade sonen Thomas senare för den brittiske författaren Leonard Mosley, som har skrivit en uppmärksammade biografi över Göring.

Hermann Göring var under isen. Det enda han kunde var att flyga. Han hade ingen utbildning och till Tyskland kunde han inte återvända eftersom han var efterlyst för in inblandning i ölkällarkuppen.

Carins familj var mycket bekymrad.
Familjen Focks familjedoktor förklarade:
– Jag svarar inte för konsekvenserna om han lämnas ensam med sin hustru.

Doktorn var rädd för att den morfintokige Göring skulle överfalla och till och med ta livet av sin hustru.

Familjen grep in och Göring var inte dummare än att han insåg att han behövde hjälp.

I augusti 1925 togs han in på Aspuddens sjukhem ”för nervsvaga”. Svärfar stod för kostnaderna.
Han fick ett privatrum och en egen sköterska.
Behandlingen gick så där. Den var för övrigt mycket enkel, man stoppade helt enkelt tillförseln av morfin på en gång och resultatet lät inte vänta på sig.

Göring fick våldsamma vredesutbrott av abstinensen och överföll sin sköterska när hon inte ville ge honom morfin. Göring hade en kniv som varit gömd i sin käpp i handen och var naturligtvis fullständigt livsfarlig.
Han fördes tillfälligt över till Katarina sjukhus men det höll bara ett dygn.

Så det blev tvångströja och knalltransport till en madrasserad cell på Långbro sjukhus fasta paviljong i stället. Göring var fastbunden vid sin bår för att han var så våldsam. Det dröjde tre månader innan han kom ut.

Hans läkare på Långbro Johannes Gip bröt långt senare tystnadsplikten:
– Göring var helt galen när vi fick hand om honom. Han var totalt förvirrad av sitt enorma narkotikamissbruk, berättade Johannes Gip för Göteborgs-Posten 1967.

– Hans hustru ansåg situationen hopplös och förklarade flera gånger för mig att hon ville skiljas.
– Jag rådde henne emellertid att avvakta händelseutvecklingen. Men hon var mycket tveksam.

Han blev inlagd tre gånger på Långbro. Men behandlingen lyckades.

– Även om Hermann Göring var en mycket svår patient lyckades jag i alla fall behandla honom till bättring, sa doktor Gip.
– Efter tillfrisknandet blev Göring och jag goda vänner. Vi promenerade ofta tillsammans och diskuterade politik, och han talade entusiastiskt om Hitler och det nationalsocialistiska partiet.

1926 hade de politiska vindarna svängt i Tyskland. Hitler och de andra kuppmakarna fick amnesti och Göring kunde åka hem igen. Men kontakterna med Sverige var fortfarande intensiva.

1928 kom han in i tyska riksdagen. Karriären tar fart och utvecklas snabbt i en riktning han aldrig hade kunnat drömma om.

I stora kretsar inom den svenska överklassen blir Göring populär eftersom han nu plötsligt har blivit en man av stor betydelse. Och Carin Göring trivs som fisken i vattnet i nere i Tyskland.
Hon charmar alla, inte minst Adolf Hitler själv som kärleksfullt kallar henne för ”partiets maskot”.

Men Carin är sjuklig, hon lider av epilepsi och svåra hjärtproblem.

1931 dör hennes mor och Carin åker hem. Dagen efter mammas begravning, den 17 oktober dukar Carin under av en hjärtinfarkt.

Göring åker upp till Sverige och är helt knäckt vid begravningen vid Lovö kyrka nära Drottningholms slott. Det skulle ha varit Carins 43-årsdag.

Graven smyckas med hakkors vilket retar svenska antinazister som ser till att de försvinner.

Göring rasar över ”skändningen” och ser till att Carin grävs upp och flyttas till det nya mausoleet han byggt på sitt jaktslott Carinhall i Tyskland där hon får en andra begravning.

Officerare från Polizeigruppe Göring och några uniformerade underofficerare har åkt upp från Tyskland och svenska nazister paraderar med hakkorsflaggor när Carins grav öppnas.

Och kyrkvaktmästaren David Claesson får en flaska fin konjak av tyska legationen för besväret.

Begravning nummer två vid Carinhall liknar en statsbegravning. Hitler själv är på plats, liksom propagandaministern Joseph Goebbels och många andra nazisttoppar.

Kriget slutar med tysk katastrof och Göring spränger Carinhall för att det inte ryssarna ska kunna plundra stället.

1951 hittas en huvudlös kropp i skogen utanför Carinhall. Kroppen, som ligger insvept i en säck tros vara Carin Görings. Resterna kremeras och askan begravs på vid begravning nummer tre i den gamla graven på Lovön.

1991 hittas en zinkkista med benrester på Carinhall. Med hjälp av bevarade vävnadsprover från hennes son konstaterades 2012 att detta är den riktiga Carin Göring.

Carin Göring begravdes återigen på Lovön. Det blev hennes fjärde begravning.

Stenen ligger alldeles invid kyrkväggen. Det händer att den får besök.

Vi pratar med en man som berättar om en svart tyskregistrerad bil som stod parkerad utanför kyrkan och hur de fyra passagerarna ställde upp sig vid graven och gjorde hitlerhälsning.

Kyrkvaktmästaren säger att han sett grupper av skinnskallar ”de var alltid i sällskap med äldre herrar” som stått vid graven och heilat.
– En gång, när vi kom ut efter ett dop, stod det ett gäng skinnskallar och drack öl vid graven. Men de försvann snabbt när de såg oss.

Hermann Göring dömdes till döden vid krigsförbrytarättegången i Nürnberg efter kriget. Men bara ett par timmar innan han skulle hängas lyckades han ta livet av sig med hjälp av en cyanidkapsel.

Hermann Göring hävdade ofta att det var tack vare honom som Hitler valde att inte invadera Sverige. Och det var det många som ville tro. Den i nyktert tillstånd joviale Göring hade många personliga vänner i den svenska överklassen.

Eller som Aftonbladets Dieter Strand har skrivit:
”Honom (Göring) hade ju själve Gustav V dekorerat med Svärdsorden, till hans jaktgods inbjöds nuvarande kungens föräldrar Gustav Adolf och Sibylla.
Också sedan den svenska hustrun tidigt dött och Göring gift om sig med en tysk skådespelerska, fortsatte kontakterna. Fina släkten med von Rosen och allt vad de hette hade stående gästrum i riksmarskalk Görings Carinhall, uppkallat efter den vördade döda. Till sist inbillade han dem – och de inbillade gärna sig själva – att det var han som räddat Sverige undan tysk invasion. Och hade inte några av Görings vänner varit judar?”

Men, som han också sa till Gerhard Martin, son till Carins syster Lily som bodde på Snickarbacken på Norrmalm i Stockholm och där Göring firade jul i mitten på 1920-talet:
– Ett sånt litet skitland som Sverige! Vi trampar ihjäl er om ni bråkar.

Carins son Thomas ville vittna till hans fördel. Men domstolen var inte intresserad.

Leonard Mosley beskrev Thomas som ”en av de sorgsnaste människor jag någonsin mött, han dog besviken efter ett förstört liv.”

Thomas Kantzow, som dog 1973, ligger begravd bredvid sin mor. På hans sten står det ”Nihil sine causa – inte utan orsak”

På andra sidan den krattade gången ligger hans far Nils. Thomas valde sida i döden.

Extramaterial

Tidningssidor:

Bilder: